Svenska kardiovaskulära vårmötet 2026

Det 27:e Svenska kardiovaskulära vårmötet i Stockholm den 22–24 april präglades av ett tydligt budskap: den kardiovaskulära sjukdomsbördan formas långt innan patienten når specialistvården, och effektiv prevention måste bli mer precis, mer individualiserad och bredare förankrad än i dag. Under mötet återkom föreläsarna flera gånger till hur traditionella riskfaktorer bara fångar en del av framtida händelser, samtidigt som nya behandlingsmöjligheter öppnar för både primär- och sekundärprevention.

Riskvärdering behöver bli mer träffsäker

Ett av de mest centrala spåren handlade om riskvärdering och ateroskleros. Professor Stefan Söderberg, kardiolog i Umeå, lyfte att SCORE2 och andra etablerade verktyg fortfarande missar hälften av dem som senare drabbas av hjärtinfarkt. Som komplement diskuterades CT-baserade metoder som CAC-score och mer avancerad kartläggning av ateroskleros, inte minst i ljuset av SCAPIS-data.

Docent Emil Hagström från Akademiska sjukhuset tog upp hur högriskpopulationer kan identifieras bättre, och påminde om preventionsparadoxen: de flesta hjärtinfarkter inträffar inte hos de allra högst riskklassade, utan hos dem med måttlig risk. Det gör att prevention behöver riktas bredare än vad dagens riskmodeller ibland medger. I samma session betonades att ateroskleros börjar tidigt, redan i tonåren, och att LDL-kolesterol fortsatt är den viktigaste drivande faktorn för sjukdomsutvecklingen.

Njure, diabetes och hjärtkärlrisk hänger tätt ihop

Kongressen belyste också hur sjukdomsprocesser samverkar över organgränser. Daniel Gordin, nefrolog och specialist i vaskulär medicin, beskrev långvarig typ 1-diabetes som en situation där njurfunktionen framstår som den avgörande prognostiska faktorn, medan Peter Stenvinkel, professor i nefrologi vid Karolinska Institutet, lyfte hur kronisk njursjukdom innebär kraftigt ökad kardiovaskulär risk, särskilt vid diabetisk njursjukdom. Föreläsningarna betonade att den kvarstående risken är hög även när blodtryck, glukos, lipider, rökning och övriga klassiska faktorer optimeras. Kronisk inflammation, inflammatoriskt betingad kärl- och organskada samt miljö- och livsstilsfaktorer lyftes fram som viktiga förklaringar.

Förmaksflimmer hos äldre kräver individualiserad behandling

Förmaksflimmer hos äldre stod i centrum i en egen session. Anna Björkenheim, kardiolog och forskare från Örebro, betonade att antikoagulation fortsatt är central hos äldre patienter och att frekvensreglering ofta är förstahandsval vid hög ålder och skörhet. Behandlingsmålen måste dock balansera symtom, strokeprofylax och tolerans. Karl-Jonas Axelsson (Sahlgrenska) och Erik Benedik (Umeå) fördjupade sig i ablation och pace-and-ablate-strategier, med budskapet att resultatet blir sämre med stigande ålder och att konduktionssystemstimulering kan vara ett intressant spår hos vissa patienter med hjärtsvikt och förmaksflimmer.

Kardiovaskulärt åldrande och genetisk risk i fokus

Ett annat tydligt tema var kardiovaskulärt åldrande. Docent Karin Modig, epidemiolog på Karolinska Institutet,, professor i internmedicin i Lund,  visade att de som blir mycket gamla ofta redan decennier tidigare har haft bättre kardiovaskulär hälsa, medan Olle Melander betonade den polygena komponentens betydelse för risk och behandlingsnytta. Här framhölls att genetisk risk inte fångas fullt ut av vare sig familjeanamnes eller traditionella riskfaktorer, och att en del patienter med hög genetisk börda har större nytta av LDL-sänkning än andra.

GLP-1-RA öppnar nya möjligheter inom kardioprotektion

Kongressen speglade också den snabbt växande rollen för obesitas- och diabetesbehandling med kardiovaskulär effekt. Moa Simonsson från Karolinska Universitetssjukhuset beskrev hur visceralt och ektopiskt fett bidrar till insulinresistens, inflammation och kärlrisk, medan Gorav Batra, docent i kardiologi i Uppsala,  lyfte GLP-1-receptoragonister som en behandling som inte bara påverkar vikt och glukos, utan också kan ge kardioprotektion och njurprotektion. SELECT-studien nämndes som ett viktigt exempel på effekt även hos personer utan manifest diabetes.

Psykisk ohälsa som bortglömd riskfaktor

Slutligen fick psyket en tydlig plats i det kardiovaskulära samtalet. Frieder Braunschweig, Claes Held och Josefin Särnholm belyste samspelet mellan psykisk ohälsa och hjärt-kärlsjukdom, liksom behovet av bättre screening, tvärprofessionellt samarbete och mer strukturerade insatser. Depression och ångest är vanliga hos hjärtpatienter och påverkar både prognos och följsamhet, vilket gör att psykosociala faktorer måste bli en integrerad del av behandlingen.

Sammantaget visade vårmötet en specialitet i snabb utveckling, där prevention, åldrande, multimorbiditet och ny farmakologi allt tydligare vävs samman. För kliniken är budskapet tydligt: framtidens kardiovaskulära vård kräver tidigare riskidentifiering, mer individualiserade strategier och ett bredare synsätt på vad som faktiskt driver sjukdom.