En ny nationell utvärdering från Socialstyrelsen visar att allt färre personer får sin demensdiagnos inom vårdgarantins 90 dagar. Samtidigt är skillnaderna mellan regionerna betydande och detta påverkar möjligheten till behandling och stöd. Trots vissa förbättringar i demensutredningar, och ökat fokus på personcentrerad vård, når hälso- och sjukvården fortfarande inte upp till flera centrala målnivåer i de nationella riktlinjerna för demenssjukdom.
Basal demensutredning och funktionsbedömning brister
Endast omkring 45 procent av patienterna i primärvården och cirka 30 procent i specialistvården får sin demensdiagnos inom 90 dagar. Det är en lägre andel än vid den föregående mätningen 2021. Socialstyrelsen uppmanar regionerna att analysera orsakerna till de långa väntetiderna och ta fram handlingsplaner, eftersom utdragen utredning ökar patienters och anhörigas ovisshet och försvårar planeringen av nödvändiga insatser.
Andelen personer som genomgår en fullständig basal demensutredning i primärvården har ökat till cirka 85–88 procent, men når fortfarande inte den nationella målnivån på minst 90 procent. Strukturerad funktions- och aktivitetsbedömning genomförs dessutom endast för ungefär 20 procent av patienterna i primärvården och omkring hälften i specialistvården, vilket ligger långt under målnivån på 90 procent – trots att dessa bedömningar är centrala för att anpassa vård och omsorg efter individens behov.
Stora skillnader mellan regioner vid demensdiagnos
Utvärderingen visar också tydliga och växande skillnader i läkemedelsbehandling mellan regioner och socioekonomiska grupper, och dessa skillnader har ökat under det senaste decenniet. Socialstyrelsen betonar att regionerna behöver säkerställa en mer jämlik tillgång till demensläkemedel när behandling är medicinskt motiverad, oavsett patientens bostadsort eller bakgrund.
På särskilda demensboenden ses en positiv utveckling vad gäller personcentrerad vård, där omkring åtta av tio verksamheter uppger att levnadsberättelser används som grund för planering av vård och omsorg. Inom hemtjänsten är motsvarande andel knappt tre av tio, vilket innebär att många personer med demens som bor kvar hemma inte får samma systematiska personcentrerade arbetssätt, trots att de ofta har omfattande behov.
Brist på demensteam
Samtidigt framkommer brister i kompetensförsörjning och organisering: många medarbetare inom omvårdnad saknar längre påbyggnadsutbildning om demens, och ungefär hälften av kommunerna ställer fortfarande inga särskilda kunskapskrav på biståndshandläggare inom området. Demensteamens utveckling beskrivs som oförändrad eller negativ sedan 2018, där hälften av regionerna helt saknar demensteam, och kommunerna lyfter brist på läkarkontakter samt otillräckligt antal platser i särskilda boenden som viktiga begränsande faktorer.
Källa:
Lång väntan på demensdiagnoser – men stor skillnad mellan regioner – Socialstyrelsen
Skräddarsytt nyhetsbrev 
Säker och snabb ingång till medlemssidorna 