Järnbristanemi.

Författare: 2 november, 2012

Redaktionen

Granskare: 5 oktober, 2022

Magdalena Gornicka

Specialist i internmedicin och hematologi

Vg se avsnittet Anemi i detta kapitel.

Definition

Mikrocytär, hypokrom blodbild.

Orsak

Blödning från GI-kanal, urinvägar. Menorragi. Blodgivning. Mb Osler. Graviditet. Nedsatt absorbtion av järn (ex.v. vid celiaki). Järnfattig kost (veganer). Ventrikelresektion. Atrofisk gastrit.

Symtom

Glossit, munvikelragader, nagelförändringar. Trötthet, takykardi, dyspne, yrsel, huvudvärk, muskelsvaghet. Bleka slemhinnor. Melena. Obstipation eller diarré. Menorragi.

Diagnos

Anamnes och klinisk bild kompletterad med labprover där MCV <80 fL, MCH <27 pg/ery, S-Fe lågt (< 9 µmol/L), S-Transferrin högt (> 3,26 g/L), kvoten S-Fe/S-TIBC < 15 %-normal kvot utesluter i praktiken järnbrist. S-Ferritin lågt och retikulocyter normala/låga (< 20×10⁹/L). Ofta antydd trombocytos.

Differentialdiagnos

Thalassemi (MCV <80 fL och retikulocyter förhöjda >100×10⁹/L). Anemi sek till inflammation/infektion (både S-Fe och S-transferrin låga värden).

Utredning

Hb, MCV, MCH, S-Fe, S-Transferrin, SR, CRP, LPK, TPK, retikulocyter, S-kreatinin, F-Hb x 3–6. Thalassemi diagnostiseras via Hb-elfores.

Vidare utredning för att identifiera blödningskälla beroende på anamnes och symtom måste alltid göras med t.ex. gastroskopi, koloskopi.

Behandling

Vid järnbristanemi räcker det inte att enbart göra korrigeringar i kosten eller att använda medel av typ Blutsaft. Oftast krävs peroral behandling under 2–3 månader. Dosen tas vid måltid för att minska ev. biverkningar. Behandlingen brukar öka Hb-värdet med 5–7 g/L per vecka. Hb-kontroll 2 och 4 veckor efter behandlingsstart.

Behandlingen skall pågå någon månad efter det att Hb-värdet normaliserats. Vid besvärande biverkningar görs ett uppehåll i behandlingen under några dagar och därefter återupptas behandlingen med en minskad dos eller med ett annat Fe-preparat.

Uteblir förväntad Hb-stegring kan orsaken vara bristande compliance, fel diagnos, pågående stora järnförluster, malabsorption (t.ex. celiaki). I enstaka tillfällen kan det bli aktuellt att ge järn intravenöst med dosering enl Fass. Denna behandling ges dock i regel först efter gastroenterolog/hematolog konsulterats. Vid järninfusion var vaksam på – och ha beredskap för en ev. akut anafylaktisk reaktion – ovanligt men allvarligt – infusionen ges under övervakning. Patienten skall vara informerad inför infusion för att fortare kunna signalera vid illamående, frossa, klåda, utslag mm. Risken störst under graviditet och för pat. med allergi, immunologiska eller inflammatoriska sjukdomar. Reaktion kan även komma efter att flera tidigare infusioner gått bra. Alltid kvar 30 min. efter intravenöst järnpreparat.

Fördjupning

Läkartidningen. Tema järnbrist. 2015/11.

Aktuella Mediciner

Järnpreparat för per oral behandling: T Duroferon. Drp/K Niferex. K Feraccru.

Järnpreparat för parenteral behandling: Inj./Inf Cosmofer. Inj. Diafer, Inj./Inf. Ferinject. Inj./Inf. Monofer. Inj./Inf. Venofer.

Lär dig mer

Järnbrist är en av de vanligaste näringsbristsjukdomarna i världen. Även marginella järnbrister är vanligt, särskilt hos unga kvinnor som menstruerar och vanligen äter järnfattig kost. Svenska studier av tonåringar har visat att järnbrist förekommer hos 15–40 procent av flickorna och 5–15 procent hos pojkarna. Idrottare löper också ökad risk att drabbas eftersom intensiv träning slår sönder de röda blodkropparna och ställer höga krav på nybildning.

Rekommenderat dagsintag av järn är 10 mg för män och 15–20 mg för kvinnor. Ju större menstruationsblödning, desto mer järnintag behövs. Graviditet och amning ökar också behovet något.

En normal kost ger ett intag på cirka 14 mg järn per dag, men av den mängden är det bara 1–2 mg (5–15%) som verkligen tas upp i kroppen. Absorptionen av järn sker i proximala tunntarmen och är beroende av flera endogena och exogena faktorer. Av dessa faktorer är aktuellt järnstatus, biotillgänglighet i maten samt det totala järnintaget viktigast.

Hemjärn, järn (II), består av en porfyrinring med tvåvärt järn bundet i sitt centrum. Denna järnform finns i animalier (kött, blodprodukter, lever, fisk, skaldjur och ägg). Hemjärn är lätt för kroppen att ta upp, men nackdelen kan vara att kroppen tar upp hemjärn oavsett om vi har brist på det eller inte. Ett för högt järnintag kan leda till kopparbrist och ökad belastning på levern. Hemjärn förekommer i alla kroppens celler, om än i liten mängd.

Icke -hemjärn, järn (III) finns i fullkornsprodukter, baljväxter (bönor och linser), spenat, torkade aprikoser, cashewnötter, pumpafrön, nässlor, sojabönor med mera. Icke-hemjärn är i stället lite svårare att absorbera, men upptaget underlättas vid samtidigt intag av vitamin C. Denna järnform finns i blodet som s k serumjärn eller plasmajärn och transporteras av transferrin.

Födoämnen som i stället hämmar upptaget av järn (framför allt icke-hem) är till exempel kaffe, te, Cola-drycker, kalcium, fytinsyra i fullkorn samt polyfenoler i örtkryddor.

Järnets huvuduppgifter i kroppen är transport av syre och elektroner, att ingå i muskelcellernas myoglobin samt (i hemjärnform) delta i en rad enzymer. Fria järnjoner är reaktiva och har låg löslighet i kroppen. Därför finns ett antal transport- och lagringsproteiner för järn. I levern, mjälten och benmärgen lagras järnet i forma av ferritin och hemosiderin. Små mängder ferritin finns även i plasma. Järndepåerna i en vuxen kropp är cirka 3–5 g.

Källor:

Brunnberg M, Paulún F. Modern näringslära. Svenska näringsakademins förlag 2017
Abrahamsson L, Andersson A, Nilsson G. Näringslära för högskolan, Liber förlag, sjätte upplagan 2013

Författare: