Myelodysplastiska syndrom, MDS

Definition

Grupp av blodcancersjukdomar med varierande prognos som kännetecknas av mognadsstörningar i benmärgen med risk för att övergå i akut leukemi. Kallas i den senaste WHO-klassifikationen för myelodysplastiska neoplasier.

Alla åldrar kan drabbas men sjukdomen är mycket ovanlig hos yngre, medelålder vid diagnos är 75 år. Omkring 350 personer insjuknar varje år och män är överrepresenterade. Ytterligare ca 100 personer insjuknar årligen i de angränsande tillstånden MDS/MPN där det finns både dysplastiska och myeloproliferativa drag, vanligast i denna grupp är kronisk myelomonocytleukemi, KMML.

Orsak

Sjukdomen orsakas av genförändringar i hematopoetiska stamceller. Dessa mutationer och kromosomförändringar är oftast förvärvade men medfödda förändringar finns också. Genförändringarna leder till ineffektiv blodbildning med cytopenier som följd. Hög ålder, exponering för cytostatika och strålning (kallas terapirelatierad MDS) är riskfaktorer för att utveckla MDS.

Sjukdomen föregås som regel av det relativt nyligen beskrivna tillståndet klonal hematopoes, CHIP (klonal hematopoes av obestämd potential).

Symtom

Anemisymtom som trötthet, dyspné och yrsel är vanligast. Även blödningar p.g.a. trombocytopeni och infektioner p.g.a. neutropeni förekommer. Ibland är cytopenierna utan symtom och misstanke om MDS uppkommer p.g.a. bifynd när blodstatus tagits av annan anledning. I vissa fall finns inflammatoriska symtom som led- och muskelvärk. Hudmanifestationer finns beskrivna.

Utredning

Huvudfyndet vid MDS är oförklarliga persisterande cytopenier. Vanligast är en normo- eller makrocytär anemi med sänkta retikulocyter. I mer avancerade fall kan enstaka omogna celler finnas i differentialräkningen. MDS är ovanligt och en noggrann anemiutredning bör föregå remiss till hematolog, se Anemi.

Patienter med MDS/MPN har även leukocytos och ibland splenomegali, vid KMML finns monocytos. På hematologen utreder man vanligen med benmärgsprov och genetiska analyser. Med hjälp av blodvärden, andel blaster i benmärgen och genetiska analyser klassificerar man patienterna med avseende på risk för övergång till akut leukemi och död. Prognosen är mycket varierande med överlevnad mellan några månader till många år.

Behandling

Vid lågrisksjukdom är ofta huvudmålet att minska symtom. En stillsam sjukdom utan svårare cytopenier kan följas med regelbundna blodprover. Symptomgivande anemi behandlas i första hand med erytropoetin, EPO-sprutor. Många gånger tilltar anemin efter en tid och vissa patienter blir tillslut beroende av regelbundna blodtransfusioner. Ofta behöver dessa järnkelering för att minska den sekundära hemokromatosen som uppstår av regelbundna blodtransfusioner. Inflammatoriska symtom kan behandlas med kortison och ofta har hypometylerare god effekt.

Vid uttalad trombocytopeni ges i vissa fall trombopoetinreceptoragonister. I små utvalda undergrupper kan det immunmodulerande läkemedlet lenalidomid ges och i andra små undergrupper kan immunhämmande behandling ges.

Vid högrisksjukdom är målet att förlänga överlevnaden och minska risken för övergång i akut leukemi. Den enda botande behandlingen mot MDS är allogen stamcellstransplantation (benmärgstransplantation). Eftersom denna behandling är förenad med stora risker och allvarliga biverkningar är den bara aktuellt för en minoritet av patienterna med högrisk MDS. Främst personer under 75 års ålder utan betydande komorbiditet.

Förstahandsvalet för de flesta patienter med högrisk MDS är hypometylerande behandling med azacitidin. Behandlingen består av subkutana injektioner, ofta i fem dagar med behandling ungefär en gång i månaden.

Vid mycket hög ålder och omfattande komorbiditet är understödjande behandling oftast det bästa valet.

Fördjupning

Nationellt vårdprogram för MDS

Aktuella mediciner

Erytropoetin: Inj Eporatio, Inj Retacrit, Inj NeoRecormon

Darbopoetin: Inj Aranesp

Immunomodurelare: K Lenalidomid

Hypometylerare: Inj Azacitidin (Vidaza)

Järnkelerare: Inf Deferoxamin (Desferal), T Deferipron (Ferriprox), T Deferasirox (Exjade)