Stressfraktur, utmattningsfraktur

Författare

Granskare: 21 november, 2024

Sammanfattning

Stressfraktur är en utmattningsfraktur som uppstår vid återkommande belastning, vanligast hos löpare, militärer och dansare, men även hos äldre med osteoporos. Symtomen inkluderar lokal smärta, svullnad och tilltagande molvärk, ofta i mellanfoten eller underbenet. MR är bästa diagnostikmetod. Behandlingen är konservativ med gradvis återgång till aktivitet, stötdämpande skor eller inlägg, och undvikande av hård belastning tills smärtan försvinner, vanligtvis 8–12 veckor.

Definition

Utmattningsfraktur i skelett.

Orsak

Återkommande överbelastning hos framför allt idrottsmän (långdistanslöpare), marscherande militärer, balettdansörer. Även måttlig belastning hos äldre med osteoporos kan förorsaka stressfraktur.

Symtom

Utan föregående trauma lokal svullnad och smärta vid belastning (ibland vilosmärta). Oftast mellanfot (främst andra metatarsalbenet men även metatarsale 5). Även häl, fotled (os naviculare), mediala malleolen, underben och lårben. Brukar inte göra så ont direkt utan mer dagen efter. Tilltagande molvärk.

Status

Typisk anamnes. Tilltagande belastningssmärtor, distinkt palpationssmärta och ev. svullnad över den aktuella skelettstrukturen. Stämgaffelvibrationer mot det ömmande området framkallar obehag/smärta.

Differentialdiagnos

Benhinneinflammation. Skelettumör (allmänpåverkan, vilosmärta). Mortons neurinom. Charcotfot (vid diabetes + neuropati) kompartmentsyndrom, tendinopati, nervinklämning.

Utredning

Röntgen/DT. Kan dock ta upp till 3–6 veckor från symtomdebut innan en stressfraktur ses på slätröntgen. MR eller skelett-scintigrafi kan se frakturen inom några dagar. MR är dock att fördra (bäst sensitivitet och specificitet).

Behandling

Stressfrakturer i mellanfotsben behandlas konservativt – undvikande av hopp och löpning på hårt underlag. Stabil stötdämpande skosula. Stötdämpande inlägg är bra men de bör ha ett dynamiskt stöd i det längsgående fotvalvet. Bra också om det finns en pelott som stöttar det främre tvärgående valvet. Ordinera inte vila, utan ordinera hellre gradvis återgång med respekterande av smärtan till full smärtfri aktivitet. Kan ta upp till 8–12 veckor. För löpare kan vattenlöpning prövas. Övriga stressfrakturer åtgärdas i samråd med ortoped. Ev. gips/ortos. Ge inte NSAID vid stressfraktur (kan hämma läkningen).

Fördjupning

Läkartidningen 34-35/2014

Aktuella mediciner

Paracetamol: T Alvedon. T Panodil.

Annons:

Lär dig mer

Undersökning av foten och fotleden

Det vanligaste är att stressfraktur uppkommer i mellanfoten, men även häl, fotled (os naviculare), mediala malleolen, underben och lårben.

Undersökning av fot och fotled inleds med inspektion. Detta görs med patienten stående och undersökaren tittar bakifrån efter varus-eller valgusfelställning samt ifall mediala fotvalvet framträder. M. gastrocnemicus och akillesenan inspekteras för att bedöma eventuella rupturer eller förtjockningar. Därefter inspekteras, med patienten sittande och fötterna på britsen, fötter och malleoler avseende svullnad rodnad och hematom samt fler tecken på felställningar.

Palpation av skelettdelar görs från knäled och ner till tårna. Detta görs förstås varsamt vid misstanke om stressfraktur. Ledspringor och leder palperas. Även muskelgrupper och akillessenan palperas. Vid misstanke om akillesruptur utförs Thompsons test, där patienten ligger på mage och undersökaren komprimerar vadmuskulaturen. Om akillessenan är hel ses plantaflexion av foten.

Viktigaste ligamentet att noggrant palpera i fotleden är ligamentum fibulotalare anterior (FTA-ledbandet), eftersom stukning här är den vanligaste skadan i fotleden.

Specifika leder kan testas genom olika provokationstest, se källa nedan för närmare beskrivning.

Stabilitetstest ska utföras vid minsta misstanke om ledbands-eller skelettskada, som till exempel stressfraktur. Om fotleden är stabil och sammanhållen ska då talus inte gå att flytta mellan malleolerna. Även Lis-francs led kan stabilitetstestas på samma sätt.

Plantar fasceit kan bekräftas genom anamnes och kraftig palpation av hälen underifrån.

Källor:

Anker-Hansen, C. & Wollheim, F. (2012). Undersökning av rörelseapparaten. I Lindgren, S. & Aspegren, K. (red.) Kliniska färdigheter. Informationsutbyte mellan patient och läkare. Studentlitteratur, ss. 230-233.

Författare: