Generaliserat ångestsyndrom (GAD)

Författare

Granskare: 8 januari, 2025

Se även avsnitten Depression, Ångestsyndrom, Panikångest, Tvångssyndrom, Akut stressyndrom, Posttraumatiskt stressyndrom i detta kapitel.

Definition

Generaliserat ångestsyndrom (GAD) är en känsla av överdriven oro/ängslan, obehag, nervositet, rädsla, eller spänning obefogat med hänsyn till den aktuella situationen. Ångesten är inte begränsad till en specifik situation. Innebär en påtaglig och ständig förväntansångest och oro för problem som kan uppstå i livet som arbete, ekonomi, sjukdom, olyckor, skador med mera.

För att kunna ställa diagnosen GAD ska ångest leda till kliniskt signifikant lidande eller försämrad funktion socialt, i arbete eller andra viktiga områden.

Skillnaden mellan GAD och rädsla är att rädsla har en närvarande hot i den aktuella situationen i en nära omgivning, den har tydligt objekt och är kortvarig. Ångesten vid GAD gäller möjliga hot som eventuellt kan inträffa i framtiden. Den är mer diffus än rädsla, har inget tydligt objekt och är mer långvarig. Kroppsliga reaktioner är likartade.

Orsak

Genetik (30-50%), neurobiologiska faktorer (överaktivt eller dysfunktionell emotionsreglering).
Miljö: negativa händelser (stress, trauma, i barndomen Adverse Childhood Experience – ACE), betingning, inlärning.
Stress – sårbarhetsmodell.

GAD kan vara symtom på underliggande depression. Hög samsjuklighet med depressions- och beroendesjukdomar. Skiljer sig från stressutlöst oro och ångest, som i de flesta fall är övergående. Ibland följd av missbruk (alkohol, narkotika med mera), långvarigt stresstillstånd, traumatiska livshändelser.

Hos patienter med samtidig somatisk sjukdom kan ångest vara en effekt av läkemedel eller orsakas direkt av den somatiska sjukdomen, förlossning eller operativa ingrepp. Ibland primär sjukdom; hereditärt inslag.

Sjukdomen kan börja tidigt i livet – även före puberteten. Kan vara som återkommande beteendemönster genom livet.

Symtom

Främst flykt- eller undvikandebeteende. Sänkt livskvalité. Negativa automatiska tankar. Överdriven ängslan. Ångest har såväl kognitiv, somatisk, känslomässig som beteendemässig komponent: ”Stort svart sugande hål i magen”. Rädsla vars orsak man inte kan sätta fingret på. En känsla av konstant alarmtillstånd. Ångestsymtom är vanliga i primärvården och yttrar sig ofta i form av somatiska yttringar som magbesvär, muskelspänningar (går ej att verifiera via EMG), yrsel, huvudvärk etc. Obefogad oro för saker som skulle kunna hända (”framtidspanik”), ”oroar mig för allt”, stegrad aktivitet i sympatikotona nervsystemet (t.ex. hjärtklappning, muntorrhet, yrsel, rodnad, tremor- sympatikusaktiviteten minskar inte under natten. Klumpkänsla i halsen eller sväljsvårigheter. Överdriven reaktion på smärre överraskningar.

Primär ångestsjukdom är kronisk med påtagliga variationer i intensitet. Förvärras ofta vid stressade händelser. Ofta mycket långvariga besvär. Patienten försöker undvika utlösande situationer.

Utöver symtomen som hör till en panikattack (se Paniksyndrom i detta avsnitt) kan följande ingå:

Muskelspänningar eller muskelvärk.
Rastlöshet och oförmåga att koppla av; en gnagande oro. Svårt att sitta still. Otålighet, känsla att vara på helspänn och uppjagad.
Koncentrationssvårigheter eller känner sig ”tom i huvudet”.
Ihållande irritabilitet.
Sömnsvårigheter.
Lätt uttröttad.

Minst tre av ovannämnda skall finnas för att kunna ställa diagnosen GAD.

Symtomen ska ha funnits i minst sex månader (enligt definition) men i praktiken finns där ett ofta långvarigt ångestlidande. Symtomen får inte bero på annan psykisk sjukdom eller drogmissbruk. Personen ska vara över 18 års ålder.

Somatisk, psykiatrisk samsjuklighet och missbruk förekommer.

Differentialdiagnoser

Realångest (där ångest/oro är befogad med hänsyn till situationen), normal blyghet, social fobi, tvångssyndrom, panikångest, depression, personlighetssyndrom särskilt ängsligt/undvikande, posttraumatiskt stressyndrom, hypertyreos, hyperparatyreoidism, diabetes, missbruk (alkohol, narkotika), begynnande demens, feokromocytom. Ångestliknande symtom som rastlöshet, otålighet, koncentrationssvårigheter, irritabilitet kan ingå i andra sjukdomar som ADHD och autism (se avsnittet neuropsykiatriska funktionsnedsättningar). Ofta uppfyller patienten flera diagnoser samtidigt.

Utredning

Anamnes och symtombeskrivning. Kan kompletteras med strukturerad diagnostisk intervju MINI.

För att skatta symtom och följa behandlingen kan man använda sig av den syndromspecifika skattningsskalan GAD-7. Den är inte diagnostisk. Hjälper att undersöka och gradera tillståndet.

Suicidriskbedömning bör göras med en klinisk bedömning ev kompletterad med en strukturerad intervju. Mest använd är C-SSRS (Columbia Suicide Severity Rating Scale).

Somatiskt status för att utesluta somatisk sjukdom. Riktade labprover tex blodstatus, elektrolyter, kreatinin, T4, T3, TSH. Vitaminer. Leverprover, EKG. Bilddiagnostik om anamnes och status talar för nytta med detta. Men, undersökningar stillar bara ångesten för stunden, du gör patienten en otjänst om du fortsätter att göra alltmer långsökta undersökningar!

Missbruksanamnes (AUDIT/DUDIT), PEth och drogtest.

Behandling

Vården bör ha hög tillgänglighet för primärbedömning vid ångestsjukdom och erbjuda aktiv uppföljning.

KBT är förstahandsval vid GAD.

Läkemedelsbehandling med antidepressiva läkemedel:

I första hand SSRI (exv escitalopram). I andra hand SNRI (venlafaxin) eller TCA.
Bensodiazepiner bör inte användas pga betydande risk för beroendeutveckling.
Hydroxizin kan användas. Kan förlänga QT-intervallet och orsaka hjärtrytmrubbningar och ska inte kombineras med till exempel escitalopram.
Atypiska neuroleptika (ffa quetiapin) kan prövas som monoterapi eller som tilläggsbehandling.

Basal kroppskännedom som tillägg till annan behandling.

Fördjupning

https://vardgivare.skane.se/vardriktlinjer/psykiatri-och-psykisk-ohalsa/ako/angestsyndrom/

Fysisk aktivitet i Sjukdomsprevention och Sjukdomsbehandling. eFYSS. http://www.fyss.se

Patientinformation:

Ångestförbundet. www.angest.se

Hjälplinje:
https://hjalplinjen.se/ Eller ring 90390.

Aktuella Mediciner

SSRI: Citalopram: T Citalopram. Escitalopram: T Cipralex. Sertralin: T Sertralin. T Zoloft. Paroxetin: T Paroxetin, T Seroxat. Fluoxetin: T Fluoxetin

SNRI: Venlafaxin: T/K Venlafaxin, K Efexor. Duloxetin: K Duloxetin, K Cymbalta

Atypiska neuroleptika: quetiapin, olanzapin, risperidon

Sedativa: Hydroxicin: Atarax

Annons:

Lär dig mer

Kognitiv beteendeterapi (KBT)

Beteendeterapi utvecklades under början av 1900-talet med psykologerna John B Watson och BF Skinner som förgrundspersoner. Kognitiv terapi växte fram under 1960-talet under ledning av psykiatrikern Aron T Beck. Kognitiv beteendeterapi används för olika problem hos barn och vuxna såväl på individ- som gruppnivå. Syftet med terapiformen är att ersätta de tankar, beteendet och känslor som tros skapa det psykologiska problemen med funktionella sådana. Därmed förväntas problemen återkomma i mindre utsträckning och ge färre symtom.

Grunderna till terapiformen är inlärningsterapi som bygger på att människans beteende kan formas i samspel med miljön samt kognitiv terapi som innebär att ens tankar kan påverka känslor och beteenden. Centralt är att tankar kan förändra känsloreaktioner och beteendemönster och tvärtom. Klassisk beteendeterapi fokuserar på att steg för steg förändra ett beteende medan patienten närmar sig det som framkallar obehag (t.ex. sociala situationer, spindlar osv.). Kognitiv terapi identifierar och bryter negativa tankemönster. Oftast kombineras dessa olika perspektiv i olika utsträckning. Tredje vågens KBT innefattar bland annat dialektisk beteendeterapi och Acceptance and Commitment Therapy. Dessa inkluderar tekniker hämtade från den buddistiska läran där man strävar efter att nå ökad närvaro (mindfulness) och acceptans.

Upplägget för KBT kännetecknas av struktur och undersökande samarbete mellan patient och terapeut. Patienten blir införstådd i arbetssättet, därefter gör man en beteendeanalys för att identifiera vad som utlöser och underhåller problemen. Sedan görs en behandlingsplan som under behandlingens gång prövas och utvärderas. Patienten får hemuppgifter där nya förhållningssätt testas och följs upp med terapeuten.

För det mesta ges KBT en gång per vecka i 5-20 veckor, undantaget dialektisk beteendeterapi som ges i större omfattning.

Källor:

Socialstyrelsen kunskapsstöd och regler, länk

Författare:

Sofia Åkerlund

Leg. Läkare och chefredaktör

Läs mer Förminska